Varför är världen så grym idag?
Moder jord har börjat ge tillbaka all skit vi har givit henne - genom orkaner, tsunamis, jordbävningar...
Människor kan inte vara sams, utan krigar för att visa makt och illvilja. När tar allt detta ett slut?
Idag är det alltså 10 år sedan terrordåden i USA utfördes. Ett helt decennium. Det känns inte som om det var så längesen, eller?
Det året skulle vi åkt till USA faktiskt. Över julen skulle vi ha åkt till Florida och till Disney World, men det blev ju inte så. Det fanns nästan ingen möjlighet att komma in i landet utan att bli visiterad in på bara kroppen. 
Vi åkte året efter istället. 

Iår hålls det stora minnesceremonier i New York, vid Ground Zero. Hur mycket människor som helt har varit där och tänkt på alla de som omkom i katastrofen. 
Ärligt talat, så tänker jag mer på Stefan Liv. Visst, jag tänker på "9/11" också, men kan inte sluta tänka på den ceremonin de visade på tv:n, där Stefans söner, familj och hockeylagskamrater sörjde sin vän.
Kan heller inte sluta fundera på hur det kommer gå när vi ska flyga nu. Mamma är så flygrädd, att hon funderat att hon inte ska följa med över huvud taget. "Finns det en båt, så tar jag den!".
Men jag hoppas att det går bra iallafall.

Kommer kanske inte att uppdatera på ett par dagar nu, imorgon åker jag på lägerskola med klassen. Är hemma på onsdag igen, så kommer nog att uppdatera med lite roliga bilder från lägret!
Nu ikväll bakade jag Chocolate Chip Cookies att ha med på bussen imorgon, hoppas att de som smakar tycker om dem. Blev inte 100% nöjd denna gång, eftersom vi inte hade något farin hemma, så det fick bli vanligt strösocker och lite sirap. (Det blev mycket sötare än vanligt, och inte den lite halvbrända smaken som farin kan ge.) Men de blev inte dåliga!

Som sagt. Sticker på läger nu, kram på de i New York och vid Pentagon och kram på Stefan Liv's nära och kära.

Godnatt, vi hörs på onsdag!
Ciao


Det fick bli denna bilden igen. Inga andra på lager!
Foto, modell, redigering: Jag

Är ni rädda för något?
Jag är rädd för många saker faktiskt, kan nog inte ens räkna alla rädslor jag har. Spindlar, finnar (som jag egentligen inte behöver vara rädd för eftersom jag utsätts för dem varje dag. Blä), rädslan att inte bli omtyckt osv. osv.
Men en rädsla jag har är scenskräck.
Jag kommer ihåg första gången jag sjöng inför "publik". I 6:an. Jag och 2 kompisar från min klass skulle sjunga på skolavslutningen på julen. Ojoj vad nervös jag var. Under tiden min vers fortskred var jag supernervös, och tittade på exakt samma punkt hela tiden. Kommer fortfarande ihåg att jag inte kunde förmå mig till att flytta min blick. Så nervös var jag! Jag var nästan nära på att tappa luften, så en mening i versen gick ju inte så bra kan jag säga! Lite halvpinsamt.

Andra gången jag sjöng på en avslutning eller så, var på min konfirmation när jag var kanske 14 år. Jag och samma kompis som jag sjöng med i 6:an skulle sjunga tillsammans. Var supernervös där också! Men det gick mycket bättre. Jag var ju dessutom konferencier under hela vår uppvisning. Det var väldigt nervöst faktiskt, men var ändå lite ärad att jag blivit utvald av min grupp att vara konferencier. Jag vet inte om det var för att de andra inte orkade, eller vågade för den delen, eller om det faktiskt var för att de tyckte att jag passade. Men man får väl ändå hoppas att det var det sistnämnda. Det var väldigt roligt att konfirmeras med min grupp.
Jag, Amanda och Patricia hade grymt roligt på lägret iallafall. Vi 3 i en lägenhet, jösses vad roligt det var! Galet.
Man saknar nästan det lite. :)

Men nu när jag börjat i ensemblen (jag vet, jag pratar mycket om det, men det är ju så roligt!) så hoppas jag att jag ska bli av med min scenskräck. Det kommer ju bli lite konserter och sådär. Redan nu känner jag att den är på väg bort! Visst, man har kvar rädslan att man helt plötsligt ska glömma texten, släppa ut världens falskaste ton ur munnen eller att ramla av scenen eller något sånt. Men det är väl oundvikligt?

Det enda jag kan göra är att försöka göra så gott jag kan, och hoppas på det bästa. Och går det fel, så kan man bara tänka "The Show Must Go On"..... eller? ;)