Sitter här och funderar lite.
Vad ska man egentligen göra av sitt liv? Vad finns det som passar just mig?
Det finns så mycket jag vill prova på att jobba med, men tyvärr så är inte detta som t.ex. att stå och vika T-shirtar på Gina Tricot. Då hade det inte varit svårt att uppfylla sina drömmar.
Men, som jag tänker, ska man sikta högt och kämpa för sina mål.

Men vad passar egentligen mig? Det blir ingen småstad för mig inte, nädå! New York helst. Saknar det hur mycket som helst, och tror inte det kommer dröja många år innan jag är där igen.
Tänk om man skulle plugga Fashion Design på Parsons? Fast... Då måste jag plugga sömnad först. Visst, jag kan sy något så när, men inte bra!
Hade velat prova att vara musiker, stor modedesigner...
Varför väljer jag så svåra yrken? Hur når man dit?
Det känns inte som om det går att nå, men vad ska jag göra egentligen för att jag inte ska hamna på ett tråkigt kontor i.... Borås eller nåt? Varför kan inte JAG vara chefsdesigner på Rodebjer, Lanvin, Chloé, Alexander McQueen eller Dior? Ja, varför inte?
Nån dag, nån dag.

Jag ska resa i hela världen, göra precis det jag tycker om, träffa spännande människor, vara kreativ och leva livet.

Varför ska inte jag få göra det?
Det är en fråga värd att fundera på!


Fortune-cookies never lie, do they?

Goddag alla glada (och sura).
Sitter nu i skolan. Ingen lektion, och absolut inget annat att göra så jag tog tillfället i akt att ge er ett litet inlägg.
Har ganska jobbigt med skolan just nu, med läxor sedan resan, ytterligare prov, böcker som ska läsas ut mm. mm. Har fyra eller fem prov innan lovet, och det är 4 eller 5 veckor dit! Så det blir plugg plugg plugg.

Men samtidigt får jag se det från den ljusa sidan. Jag fyller ju faktiskt ÅR om 2 veckor! Den 18 oktober.
Lilla Jenny blir 17 år!
Jag känner mig inte som 17... Inte direkt.
Man ser på andra som är 17 och tänker liksom.... Jag är inte lika gammal som dem?!
Jag vet inte. Det känns så konstigt att snart vara myndig. För nästa år blir jag ju det. Men i och för sig, man kan förändras ganska så mycket på ett år. DET har jag erfarenhet av. Men så är det med allt. Man förändras - både på grund av händelser och exempelvis resor (både emotionella och fysiska). Ibland accepteras inte detta av folk i din närhet. Trus me, I know. Men det gäller bara att tro på dig själv, stå på dig och fortsätta på vägen som känns bäst för dig. (Förresten så hälsar Christina som sitter här bredvid till alla er (kanske få) läsare!)

Men jag har det himla bra kan jag tycka. Jag får komma ut i världen, jag får gå i skolan och träffa vänner. Ja... Det kan man väl tycka är bra?
Visst, jag har inte allt. Men vem har det?

Nu saknar jag mina vänner utanför skolan! jag kan ju inte träffa dem nu när vi inte bor hemma. (pga. megavattenläckan hemma, så det är en byggarbetsplats just nu!). Men snart är det höstlov, och då ska jag faktiskt bo hemma har jag bestämt. Byggarbetsplats eller inte!

Varför är världen så grym idag?
Moder jord har börjat ge tillbaka all skit vi har givit henne - genom orkaner, tsunamis, jordbävningar...
Människor kan inte vara sams, utan krigar för att visa makt och illvilja. När tar allt detta ett slut?
Idag är det alltså 10 år sedan terrordåden i USA utfördes. Ett helt decennium. Det känns inte som om det var så längesen, eller?
Det året skulle vi åkt till USA faktiskt. Över julen skulle vi ha åkt till Florida och till Disney World, men det blev ju inte så. Det fanns nästan ingen möjlighet att komma in i landet utan att bli visiterad in på bara kroppen. 
Vi åkte året efter istället. 

Iår hålls det stora minnesceremonier i New York, vid Ground Zero. Hur mycket människor som helt har varit där och tänkt på alla de som omkom i katastrofen. 
Ärligt talat, så tänker jag mer på Stefan Liv. Visst, jag tänker på "9/11" också, men kan inte sluta tänka på den ceremonin de visade på tv:n, där Stefans söner, familj och hockeylagskamrater sörjde sin vän.
Kan heller inte sluta fundera på hur det kommer gå när vi ska flyga nu. Mamma är så flygrädd, att hon funderat att hon inte ska följa med över huvud taget. "Finns det en båt, så tar jag den!".
Men jag hoppas att det går bra iallafall.

Kommer kanske inte att uppdatera på ett par dagar nu, imorgon åker jag på lägerskola med klassen. Är hemma på onsdag igen, så kommer nog att uppdatera med lite roliga bilder från lägret!
Nu ikväll bakade jag Chocolate Chip Cookies att ha med på bussen imorgon, hoppas att de som smakar tycker om dem. Blev inte 100% nöjd denna gång, eftersom vi inte hade något farin hemma, så det fick bli vanligt strösocker och lite sirap. (Det blev mycket sötare än vanligt, och inte den lite halvbrända smaken som farin kan ge.) Men de blev inte dåliga!

Som sagt. Sticker på läger nu, kram på de i New York och vid Pentagon och kram på Stefan Liv's nära och kära.

Godnatt, vi hörs på onsdag!
Ciao


Det fick bli denna bilden igen. Inga andra på lager!
Foto, modell, redigering: Jag

Är ni rädda för något?
Jag är rädd för många saker faktiskt, kan nog inte ens räkna alla rädslor jag har. Spindlar, finnar (som jag egentligen inte behöver vara rädd för eftersom jag utsätts för dem varje dag. Blä), rädslan att inte bli omtyckt osv. osv.
Men en rädsla jag har är scenskräck.
Jag kommer ihåg första gången jag sjöng inför "publik". I 6:an. Jag och 2 kompisar från min klass skulle sjunga på skolavslutningen på julen. Ojoj vad nervös jag var. Under tiden min vers fortskred var jag supernervös, och tittade på exakt samma punkt hela tiden. Kommer fortfarande ihåg att jag inte kunde förmå mig till att flytta min blick. Så nervös var jag! Jag var nästan nära på att tappa luften, så en mening i versen gick ju inte så bra kan jag säga! Lite halvpinsamt.

Andra gången jag sjöng på en avslutning eller så, var på min konfirmation när jag var kanske 14 år. Jag och samma kompis som jag sjöng med i 6:an skulle sjunga tillsammans. Var supernervös där också! Men det gick mycket bättre. Jag var ju dessutom konferencier under hela vår uppvisning. Det var väldigt nervöst faktiskt, men var ändå lite ärad att jag blivit utvald av min grupp att vara konferencier. Jag vet inte om det var för att de andra inte orkade, eller vågade för den delen, eller om det faktiskt var för att de tyckte att jag passade. Men man får väl ändå hoppas att det var det sistnämnda. Det var väldigt roligt att konfirmeras med min grupp.
Jag, Amanda och Patricia hade grymt roligt på lägret iallafall. Vi 3 i en lägenhet, jösses vad roligt det var! Galet.
Man saknar nästan det lite. :)

Men nu när jag börjat i ensemblen (jag vet, jag pratar mycket om det, men det är ju så roligt!) så hoppas jag att jag ska bli av med min scenskräck. Det kommer ju bli lite konserter och sådär. Redan nu känner jag att den är på väg bort! Visst, man har kvar rädslan att man helt plötsligt ska glömma texten, släppa ut världens falskaste ton ur munnen eller att ramla av scenen eller något sånt. Men det är väl oundvikligt?

Det enda jag kan göra är att försöka göra så gott jag kan, och hoppas på det bästa. Och går det fel, så kan man bara tänka "The Show Must Go On"..... eller? ;)

Varför är det så lätt för vissa, men sedan så svårt för andra? Speciellt med kläder och utseende.

I 8:an var jag mig själv. Jag hade på mig vad jag ville och brydde mig inte vad andra tyckte och tänkte om det. Även om det var en väldigt annorlunda stil (jag erkänner, jag hade svarta kläder, nitskärp, mycket eyeliner och svart hår. Om ni vill kalla det emo, så gör det. Men jag var definitivt inte deprimerad och självmordsbenägen. Bara väldigt glad för musiken och kläderna).

Var tog MIN känsla för MIN egna klädstil vägen? Jag som älskade att vara annorlunda, och inte som alla andra.
Jag vet inte i vilken nisch jag passar. Det finns så många och så många som är mittemellan. Retro, Boheme, Kenza-imitationen, den eviga fjortisstilen, punk, emo, grunge.
Var passar jag in egentligen?
Svar: Jag har ingen aning.

Vad ska jag ha på mig för att jag:
1. Inte ska bli mobbad och utanför.
2. Inte ska bli kallad härmapa när det inte ens var meningën med kläderna man köpte som tydligen "liknade" någon annans klädesplagg.
3. ska hitta en egen stil, bara min stil (då blir det jädrans mycket enklare att hitta kläder att köpa) och ändå känna att det är "jag" och vara bekväm i det jag har på mig.

Hur hittar jag den här stilen? Hur ska jag göra?
Skulle behöva en personlig stylist eller en rådgivare. Vad som helst.....


Ursäkta, det fick bli ett slarvigt ihopsatt collage i paint.